Walter på väg, återigen...: Lite för mycket spänning...

God morgon. Om förra veckan var aningen händelselös, så har det hänt desto mer i helgen och veckan som gått...

Förra året när det regnade så mycket, så hade vi ju problem med att det regnade in. Har länge väntat på att det ska komma någon och fixa läckan under vår balkongdörr. Vi har en "vaktmästare" här i huset, som ska "samordna" arbeten som ska göras lägenheterna. Förra veckan kom han och knackade på och undrade om de kunde komma in och jobba. Jag var precis på väg ut med Walter, så det gick ju inte. "Kan ni komma imorgon klockan 10:00?". " Yes, yes".

Dagen därpå kom de klockan 13:00. Då var jag på väg till gymmet... Vaktmästaren har varit här kanske fem gånger, och jag har med spänning väntat varje morgon. Men det fungerar tydligen inte att boka en tid. Han säger bara "yes" och "sorry"... Förstår inte hur de kan få någonting gjort, chansar de bara på att folk ska vara hemma när de ska komma och göra ett jobb?... Igår kom han och knackade på igen. Jag har hela tiden försökt att boka KLOCKAN TIO... Igår sa han "yes, yes" igen och imorse kom de!!!! Först kom det två personer...

Sen kom det några till, däribland "vaktmästaren". De skulle lyfta av balkongdörren, för att kunna byta listen under dörren. De hade stora problem...

Walter fattade ingenting. Varför fick han inte "kolla läget" som han brukar. Suck...

Nu börjar det att likna något! De fick dörren på plats igen, med ny list och allt. Fast Bob säger att de har missat en bit av listen. Inte så bra... Hoppas bara att det inte regnar in mer. Vi får väl se...

Det har hänt andra grejer i veckan också. Walter och jag var på väg för att slänga sopor. Vi passerar alltid denna dörr, Water Meters Room, på väg till soprummet. Just denna dag så satt det en nyckel på utsidan av dörren, och vi kunde höra hur det bankade och skrek inifrån rummet. Vi öppnade...

På insidan stod en svettig och helt utmattad man. Rummet var jättevarmt! Handtaget fungerade inte från insidan, det gick bara runt, så han hade varit inlåst i det varma rummet en halvtimma. Han hade ringt en kompis, men han befann sig i någon annan del av stan, och kunde tydligen inte komma ifrån. Mannen i rummet hade även hjärtproblem, berättade han... Han bad senare att jag skulle säga till management att sätta upp ett akut-telefonnummer inne rummet, så att man kunde ringa om man råkade bli instängd. (Pratade med management idag, hoppas att det hjälper...)

Så till lite trevligare saker. I lördags hade vi bjudit in till Mini-hamburgare-mingel...

Så festförberedelserna var i full gång förra fredagen. Man var ju tvungen att provsmaka godiset... (Hann inte ens duscha efter träningen, så viktig var denna uppgift...😜)

Måste även tvätta badrumsmattor och se till att gardinerna hänger i jämna veck...😂

På lördag tänkte jag sola lite. Bob skulle sluta lite tidigare, för att hinna handla de sista tillbehören, på väg hem från jobbet... Men spänningen för denna vecka var inte över...

Vid halv två-tiden, när jag precis kommit till stranden så ringer Bob. "Sitt ner nu, för... jättekonstigt, men jag vet inte riktigt var jag är"... Vaa?!! "Jag vet inte riktigt var jag är, och jag har en jättefläskläpp. Var är du någonstans?" Jag berättade att jag var vid stranden, men jag började genast gå hemåt. Vi pratade under tiden, i cirka 6 minuter. Bob upprepade exakt samma saker under hela samtalet. Otäckt. Till slut lade vi på, så jag kunde få tag på en taxi och åka till honom. Som jag förstod det, så var han var lite halvstressad när han kom ut från butiken, han hade flera matkassar i händerna och skulle lyfta in dem i baksätet. Då var olyckan framme. Han dängde troligen munnen/ näsan/ huvudet i dörrkarmen, för han hade sår på överläppen och näsan var blåaktig. Bob kommer inte ihåg riktigt vad som hänt. Det var väl en jäkla tur att han i alla fall kom ihåg att ringa till mig...

När jag kommit fram till Bob och vår bil, så kör vi mot American Hospital, som ligger här i Jumeirah-området. (Bilden är från när jag var där förra året, när jag hade mycoplasma). Bob var mycket motvillig till att åka till sjukhuset, han tyckte att vi skulle åka hem. Och han fortsätter att upprepa sig om fläskläppen, vad som hänt, etc... "Vi måste i alla fall avboka idag" säger jag. "Vadå avboka?" säger Bob. Lång historia kort, han kom inte ihåg vilken dag det var, att vi skulle ha fest, när vi skickade inbjudan, vilka vi hade bjudit, osv... Men när han blev undersökt av läkaren så hade han inga problem med att rabbla sitt namn, personnummer och telefonnummer. Han började som tur var att likna sig själv mer och mer, han började även fatta att det var lördag, men läkaren insisterade på att skicka oss vidare för grundligare undersökning. Hon ville så klart utesluta att det blivit en skada på hjärnan...

Nu skulle vi till akutmottagningen på Rashid Hospital i Oud Metha. Herre Gud, då skulle jag köra igenom hela stan! På lördag eftermiddag! Med all trafik!

Bilfärden gick så klart bra, tur att man kör som en biltjuv... Det gick ganska fort... Och Bob hade tack och lov börjat bli som vanligt, så han var kartläsare. Här väntar vi på doktorn som ska undersöka Bob igen.

Och sedan fick vi vänta på vår tur för att skanna hjärnan. Klockan tickade på. Nu hade minnet kommit tillbaka, och Bob tyckte inte att vi skulle avboka vår fest så sent. Vi hade inte kunnat avboka ens om vi ville, för Bob hade sänt ut inbjudan via sin jobbmail, och vi kunde så klart inte alla mailadresser utantill... I alla fall... Skanningen blev gjord, och det visade sig att ingenting var skadat. Tack och lov! Vi var ju rädda för att näsbenet hade tryckts in i skallen eller något liknande. Men med det tjocka skal han har, så var det ingen fara...

Vi slängde oss in i bilen. Nu var vi sena!! Vi var hemma i lägenheten 17:45, (hos en lätt stressad Walter, som varit ensam i fem timmar...) Våra gäster skulle komma 18:30... Duscha, raka sig, sminka sig, plocka fram glas, tallrikar, snacks, drycker, mat, vad skulle man förresten ha på sig?... Vi hade ju tänkt ha god tid på oss denna lördagseftermiddag... Så blev det inte, men det kunde ha gått betydligt värre...

Vi hade i alla fall en jättetrevlig kväll, trots den dåliga starten. Här har Laila, Anita och Andrew kommit...

Guðmar är på bra humör som alltid. I bakgrunden till vänster syns (halva) Rune, längre bak till höger i bild står Anneli, Daniel och Ingolf...

Det var Laras födelsedag i lördags, fast det ville hon hålla hemligt, så Bob och jag sjöng "Happy Birthday" lite i smyg...

Ingolf är också alltid på bra humör... (Vi var närmare 20 personer i lördags, ändå är det alltid samma personer jag lyckas få med på bild... Jag får nog bli en bättre fotograf...)

Annars kunde vi faktiskt varit på sämre humör, för maten kom inte i tid. Vi hade beställt från Smörrebröd, som vi gjort de andra gångerna vi haft fest. Leveranserna brukar alltid komma lite sent, men i alla fall före gästerna. Nu kom maten EN TIMMA efter att alla kommit hit... Här syns det i alla fall att hamburgarna kommit på plats...

Eftersom vi bjöd på mini-hamburgare ville göra egna pommes frites i vår Air Fryer. Så här tänkte vi att de skulle se ut...

Våra pommes frites såg dock ut ungefär så här... Hm... Men som Hans-Jacob sa, passar det inte så får folk låta bli att äta...

Vi var faktiskt lite fler svenskar än vanligt i lördags. Här sitter jag med Karin, Nina och Anneli...

Tre svenskar av fyra vid samma bord, inte så illa, ha, ha...

Nina, Guðmar och Andrew

Bob vill så klart också vara med... Tommy och Ingolf i bakgrunden...

Christer och jag skålar...

Den här gången hade vi i alla fall planerat maten bra, det blev bara EN hamburgare kvar...

Walter var fortfarande inte riktigt nöjd med hur eftermiddagen och kvällen blivit...

Men så fick han lite ost av Guðmar, och då blev livet genast lite ljusare...

Selfie-tajm!!!

Bob minglar runt lite, inga problem med minnet över huvud taget. Inte med humöret heller...

Varken Ingolf, Bob eller Guðmar verkar ha problem med humöret...😆

Tillslut tyckte Walter att det fick räcka, han gick och la sig...

Men spänningen var inte över ännu. Bob lyckades med konststycket att krossa en rödvinsflaska. Över hela bänken, golvet, sina kläder, över vår matta... Halv två på natten. Tolv timmar efter att hela äventyret startade... Suck...